Vrål och hemligheter från Vråskogen
Om Malou Larssons keramiska skulpturer

Vid en första anblick är det lätt att rygga tillbaka för de ofta lite brutala uttrycken i Malou Larssons konst, men de pockar på uppmärksamhet och efter ett tag visar de också upp sina andra och lite mjukare sidor. Som betraktare sugs jag in i en drömlik värld som är full av dubbelbottnade uttryck. Några av skulpturerna – varelser som är byggda i porslinslera och med glasyr som rinner och bubblar på ytan - skulle kunna vara avbildningar av någon som har ramlat och slagit sig, eller råkat ut för en annan olycka. I andra skulpturer leker konstnären med betraktarens blick, figurerna kan ha två eller tre näsor eller ett par ögonbryn för mycket. Ser jag dubbelt eller är det en hallucination? En del av verken är tystare och inte lika expressiva. De håller inne med något, kanske en väl förborgad hemlighet. Verken - både de enskilda men också då de ses samman - spänner mellan det groteska och det sockersöta. Matt och blank glasyr, horn i sidan jämsides med en skir ros som sticker upp ur huvudet.  

   Malou Larsson undersöker en klassisk form av konst – porträttbysten, men verken är långt ifrån det vi vanligtvis tänker som ”realistiska” porträtt. De visar istället människans insida, fast på utsidan och hon väjer inte för det otäcka även om det vägs upp av det till synes vackra. Handens avtryck i leran är viktigt och det polerade lyser med sin frånvaro, fast uttrycket är exakt. Lekfullhet och gravaste allvar blandas – omsorgsfullt målade äppelkinder samspelar med brutalt rinnande glasyr. 

   En annan ingrediens i Larssons universum är platsen. Vråskogen är både en faktisk plats, men också ett mer drömlikt ställe. Den är den egentliga hemvisten för de varelser som blir till i verkstaden. Ibland ställs de ut i en monter eller på ett podium, men då är de bara på ett tillfälligt besök i konstens finrum. 

   Varje verk har sitt uttryck och sin egna ”själ” men då de ses tillsammans bildas en helhet, ett större sammanhang där naturen, eller närmare bestämt skogen, och vårt förhållande till den är ständigt närvarande. I 1700-talets figurinscener gestaltades en omförhandlad relation mellan människan och naturen och idag, 300 år senare står vi inför ett klimathot som än en gång i grunden förändrar vår relation till omgivningen. Malou Larssons keramiska verk följer en tradition men de är i allra högsta grad samtida, eller kanske snarare framtida. 

/ Theo Ågren, konstnär och curator.